Kategoriarkiv: positiv förstärkning

Helgkurs med Åsa Jakobsson

Postat av
1

Under helgen arrangerade jag en kurs i samarbete med Åsa Jakobsson som flög upp till Värmland från Skåne. Åsa höll i teori och praktik under två dagar med deltagare från olika håll, och med olika erfarenheter. Själv gick jag med som åhörare, vilket är ett fantastiskt bra sätt att ha tid att verkligen ta in allt instruktören säger, och samtidigt få se många olika hundar och förare få tackla lite olika saker. Den gemensamma nämnaren var att alla, både åhörare och deltagare med hund, ville försöka hitta nya sätt att jobba med hundars lugn och fokus.

Som klickertränare är det väldigt enkelt att få fart på sin hund. Vi jobbar med belöningar, och ofta går det hett till när vi har roligt tillsammans. Och kanske glöms biten av lugn och avslappning bort ibland? Kanske är den inte lika rolig att träna?

Hur som helst så behövs den. Och efter denna helg är vi nog många som fått en hel del nya idéer och tankar kring hur vi kan lägga upp träningen för att hitta en balans mellan aktivitet och avslappning.

Om du får chansen att gå kurs för Åsa, bara gör’t. Det är värt varje minut.

                                    

Fler som bloggat om kursen:
Vattenhunden: Kurs med Åsa Jakobsson

Att tänka bort belöningar – en viktig grundkundskap

Postat av
2

När vi lagt rutan på hyllan ett tag har vi fortsatt med andra delar som är viktiga för tävlingslydnaden. Jag har tänkt mig att jag vill ha en ganska aktiv platsliggning för Zaphod, där hans uppgift blir att trycka hakan mot marken.

Jag ber mina hundar gå och lägga sig i vardagen, flera gånger per dag, och jag vill absolut inte att platsliggningen ska kännas som ett sådant ”gå och lägg dig”. Jag vill hellre att hunden vet vilken uppgift den har och att den koncentrerar sig på denna uppgift genom hela platsliggningen. Att trycka hakan mot marken är ett tydligt alternativ. Tycker jag.

Om hunden har förståelse för exakt vad vi vill att den ska göra, blir det också enklare att träna störningar. Det blir som en lek – håll din position, vad som än händer, annars går du miste om belöningen!

Att träna störningar i olika stadgepositioner är roligt! Det går att hitta på hur mycket bus som helst för att utmana och försöka lura hunden att bryta sin position. En hund som är riktigt duktig på det här kan man nästan höra tankarna på: Nähä du, mig lurar du inte!

Zaphod är inte jätteduktig på det här. Och något annat som han inte heller är särskilt duktig på, är att orka släppa belöningen med tanken – eller åtminstone se ut som om han släpper den, medan han koncentrerar sig på uppgiften. Detta blev väldigt uppenbart för mig när vi påbörjade platsliggningsträningen, och därmed har vi en ny sak liggande högt på priolistan.  Helt enkelt träning på att kunna släppa belöningen ur skallen. Mitt krieterie är – ser du ut som du inte tänker på belöningen, så får du den. Det här är då givetvis också en form av störningsträning och en jätteviktig grundkunskap för hunden – tänker lite såhär – om inte hunden kan släppa leksaken med tanken, hur ska den då kunna släppa ännu svårare störningar på tävling?

Här kommer en liten film från den tidiga träningen av plats, kombinerat med träning av att låta bli att tänka för mycket på belöning:

Dags att snöa in på något nytt

Postat av
4

Jag hade tänkt försöka starta på lydnadstävling med Zaphod någon gång, och rutan kommer ju inte förrän i klass 2, så det är dags att börja fokusera på de moment som ligger närmast.

Idag körde vi ändå lite ruta för att jag ville testa några sista saker innan vi börjar grotta in oss mer intensivt i andra moment. Jag är väldigt nöjd med hur han utvecklats under perioden av kampanjträning på rutan, och såhär såg det ut idag:

Att han tycker rutan är kul fick jag också tydligt bevis på idag, då han när vi gick till bilen, smet ifrån mig när jag öppnade gallerdörren, stack raka vägen ut tillbaka på planen, ställde sig i rutan och tittade på mig med en blick som sa att ”Det är faktiskt det här vi gör nu matte. Inte sitta i bilen och ha tråkig paus!” :)

Som jag skriver i slutet av filmen så vill jag få honom än mer säker på sin egen placering i rutan, och stadga efter ställandet, men detaljträning på detta får vänta.

Nu är det hög tid att börja ta tag i fotgåendet, platsliggning och störningsträning. Vi har hittills inte varit särskilt tävlingsmässiga i vår träning så till vida att vi oftast tränar ensamma eller med träningsgänget. Vi har egentligen aldrig någon kommendering och vi har heller inte kedjat några moment. (Jag hör ju själv hur lång väg vi faktiskt har kvar!).

När det gäller fotgåendet så har vi börjat med mer fokus på position (vi tränar förstås inte bara ruta hela dagarna, utan hinner annat också).

Precis som med Pejla har jag haft Zaphod aningen för långt fram, men nöter nu på en hel del för att få honom att förstå exakt vart han ska vara. Det går framåt och vi fortsätter nöta på.

När det gäller platsliggningen så har jag (nästan) bestämt mig för att jag vill ha hakan i backen som fokusbeteende. Jag tycker att det är både snyggt, och tror att det kan hjälpa honom att hålla fokus på uppgiften på ett bra sätt. Sonen har hjälpt mig att agera störning idag – han har hoppat över Zaphod, petat på honom, busat med hans svans, kastat godis på och runt honom, sprungit runt, gjort konstiga ljud och rörelser. Ibland blir det för svårt, men jag ser väldigt snabbt framsteg och tror att just störningsträningen kommer att gå ganska enkelt med honom. Iallafall den typen av störningar.

Vi hade även Pejla med som fick ligga väldigt nära och äta godis medan Zaphod skulle hålla sin position.

Jag tycker verkligen att sådan här störningsträning är rolig! Man riktigt ser på hunden som tränas att ”Nä du! Mig lurar du inte!”. Men så när han ändå luras ibland ser man nästan ett ”jävla skit, nu fick ni mig iallafall” i ögonen :)

Igår fick vi också till bra platsliggningsträning ihop med Louise och Anna med sina Sveor, så det känns som om vi är på g i momentet.

Visst är det härligt när lydnadsinspirationen kommer tillbaka efter uppehåll?

Rutan

Postat av
3

Under vintern har vi kommit iväg och tränat lydnad med ett härligt gäng ganska regelbundet, och jag har blivit riktigt sugen på lydnaden igen. Projektet på senare tid har varit rutan.

Jag har inspirerats av framför allt Maria Brandel (fd Hagström) i hur jag försöker lära Zaphod momentet. Med Pejla använde jag en target i rutan, men med Zaphod har det hela mer utgått från shejping, utan hjälpmedel.

Inlärningen består av flera delar, varav en del är att lära in förkunskapen att hunden ska kunna springa rakt ut från mig och hålla kursen rakt fram tills belöningssignal och belöning kommer. Det här var ganska klurigt att få till, men jag började med det redan när Zaphod var riktigt liten, så när jag väl skulle plocka fram övningen igen, gick det ändå ganska snabbt för honom att komma ihåg den.

I början handlade det förstås om små, små steg. Jag klickade och belönade med kastad belöning över hans huvud, och inledningsvis behövdes bara något steg, eller en antydan till rörelse framåt. Successivt har detta sedan byggts på så att sträckan han ska springa blivit längre och längre.

Här syns det dock tydligt att Zaphod springer först snabbt, sedan saktar han av och liksom studsar fram. Helt klart i väntan på att få sin belöningssignal/belöning. Jag har därför jobbat en del extra efter det här med att förstärka springande så som jag vill att det ska se ut, jag har också varvat med vart belöningen kommer, ibland som tidigare över hans huvud, men ibland också från mig. Några få gånger har jag också gömt en grej i själva rutan, utan att han vet det, och överraskat honom genom ett varsågod att leta efter grejen.

Jag har också resonerat som så, att när han blir mer medveten om själva konerna, och börjar få förståelse för att det just inom dessa som det roliga händer, så kommer han att bli mer målmedveten. Ska också testa (imorgon faktiskt) att ta en träningskompis till hjälp, som ska få belöna från lite andra håll än vad han är van.

I kombination med detta tränar vi rutan på väldigt nära håll, och förstärker att han går in i rutan, och fortsätter att röra sig där inne. Detta för att han ska bli medveten om ramarna så att säga, och för att lära honom att när han kommer fram till rutan, ska han in i den, och väl inne i den vara uppmärksam på signaler från mig, men inte röra sig ur den eller stanna på eget bevåg. Svåra grejer detta, men det går framåt!

Här är en film på hur det såg ut när jag plockade in konerna första gången efter att ha tränat enbart rakt-ut-i-ingenting:

Och som ni ser är han ganska fortfarande ganska studsig här.

Men på senare tid börjar målmedvetenheten bli lite tydligare. Vissa repetitioner på följande film har fortfarande lite studs och osäkerhet i sig, men vissa andra börjar se riktigt fina ut. Vi har en bit kvar, men jag känner att vi gör framsteg hela tiden och tänker därmed fortsätta träna på samma spår.

Kursstart om belöningsutveckling

Postat av
6

Idag startade jag upp en ny grupp grundkurs i belöningsträning. Det är alltid så spännande första gången! Nu har jag träffat de flesta av kursarna förut, men något ansikte var nytt, och då är det extra spännande :)

Vi har som sig bör pratat mycket om belöningar, men också praktiskt testat att belöna hundarna på olika sätt, och studerat hur hundarna reagerar på olika sätt beroende på vad de blir belönade med, och kanske framför allt, beroende på hur de blir belönade.

Det här är något som jag själv lärt mig successivt. I början, när jag var ny på klicker- och belöningsträning, och bara hade Pejla, så var jag ganska dålig på att variera hur jag belönade. Väldigt dålig faktiskt. Min belöning bestod i princip alltid av en godbit serverad rakt i munnen på henne. Och grejen var att det funkade väldigt bra, på henne. Hon skulle kunna gå genom eld för en makaron, så klick + tråkigt serverad godbit kunde få henne hur het som helst.

Under min första sommar med Pejla gick jag ett lydnadsläger hos Klickerklok, där man under första kursdagen, faktiskt första träningspasset, ville se hur jag lekte med min hund. Hm, ja… leker, det gör vi väl… fast inte så jättemycket faktiskt. Jag vet inte… vad vill ni att jag ska göra?!

Jag minns hur fånig jag kände mig att stå inför en grupp på 12 elevekipage som alla hade många års erfarenhet av hundträning, två instruktörer jag såg upp till, med ett gosedjur i högsta hugg, och en Pejla som var helt fokuserad på korvbitarna jag hade i fickan.

Jag minns att jag tänkte att jag aldrig kommer få henne att vilja leka med mig, det kommer inte att gå! Men vi provade. Jag sprang ifrån henne med gosedjuret flängandes i handen, och hon satte efter och grep tag i det. Så visst lekte vi, det var bara att det hela kändes väldigt ovant och väldigt märkligt för mig.

Idag gjorde jag exakt samma, precis lika jobbiga övning med mina kursdeltagare. Inte för att hämnas, det lovar jag :) Utan för att jag numer förstår vitsen med det hela. Det jag och deltagarna hjälptes åt att titta efter hos varje hund och förare, var hur hunden tog emot leken, om den reagerade med engagemang, om den verkade föredra kamplek, jaga efter en kastad leksak, eller något annat. Och vi gjorde samma sak med godbitar. Blev det någon skillnad på hundens engagemang och aktivitetsnivå när vi bytte från godbit serverad direkt i munnen till godbit som hunden fick jaga efter i förarens hand? Eller godbit som den fick hoppa upp och fånga i luften? Eller leta efter på marken?

Jag upplevde att det hos de flesta deltagarna gick upp ett litet ljus under de här övningarna, när de faktiskt såg att alla hundarna bjöd på betydligt mer fokuserad kontakt och engagemang när de fick jaga godbiten istället för att få den serverad direkt i munnen. Och det här var precis min poäng – titta på hunden, se hur den reagerar på olika belöningssätt, och lär dig av det.

En stor anledning till att leka med sin hund är också att ni lär känna varandra. Pejla lärde mig att leka snällt, att inte kräva något av henne alls. Jag lärde mig att stärka henne, låta henne vinna, jaga och bära. Och att springa och hämta! Det gillade hon. Det tog tid för mig att förstå hur hon ville ha det, men det gjorde inget. För under den där tiden lärde jag verkligen känna henne. Under leken hände saker som gjorde att jag förstod henne bättre.

När Zaphod kom in i bilden var det mer naturligt för mig att leka med hundar, och jag blev inte orolig när han morrade under kamplek – något som jag hade funderat väldigt mycket över när Pejla var liten och jag var oerfaren – fick hon göra så?

Zaphod är också mer leksugen av naturen, och här har det handlat mer om att hitta sätt som gör att han vill leka med mig, och inte på egen hand. Men också med honom är det så att jag lärt känna honom bättre under vår lek. Och jag har upptäckt helt nya sätt att leka – han har visat mig att såhär, såhär är det jättekul att leka! Och tack vare det har jag kunnat hitta superbelöningar att använda under träningen.

Läxa till nästa vecka för deltagarna, och för alla andra också för den delen ;) är att leka med sin hund. Både som belöning, men också att leka för lekandets skull. Med Pejla fick jag själv kämpa rätt hårt för att få igång någon typ av lek. Jag är helt och hållet säker på att det största problemet då låg hos mig själv – jag visste helt enkelt inte hur man lekte. Och så kan det ju vara, och måste väl också få vara. Att leka är inte självklart för en vuxen människa alla gånger. Och att leka med en hund är kanske ännu mindre självklart när man är nybörjare. Men om man testar hemma, själv med hunden på sin egen kammare, så kan man bli bättre, och man kan utveckla en helt egen känsla för att leka med sin hund. Och när du lyckas med det, så lovar jag att du också kommer att hitta en speciell kontakt och ett riktigt fint och roligt samarbete på köpet. Och det är ju precis just det, som faktiskt all hundträning bygger på.

Höstträning

Postat av
2

Idag har jag och dottern krattat löv. Hundarna var med, men Zaphod som kan snöa in på grejer ibland, hade lite svårt att koppla av när krattorna for efter backen. Dottern tyckte att det var på sin plats att träna honom i att kunna ligga still trots krattorna, och genom att ge honom det han helst ville ha för tillfället, gick det snabbt att få honom både stilla och tyst:

Efter några repetitioner slappnade han av helt, och tappade snart intresset för krattorna när dottern inte ville träna längre. Jag tror hela proceduren från att han var het och jobbig, tills att han släppte ”fixeringen”, tog max fem minuter. Det kallar jag effektiv träning.

Den svarta damen i gänget däremot, skulle förstås aldrig komma på tanken att fara runt med krattor:

Snö = koncentrationsförmåga

Postat av
Svara

Den här dagen började precis så som jag skulle vilja att alla dagar började. Vi var sju tjejer med hundar som träffades hemma hos mig. Jag fick häromdagen en gratis träningsplan av kommunen – de har plogat upp ett stort fält där man tänkt lämpa av stora högar snö efter vägröjning, men än så länge finns där inga högar, utan bara en helt perfekt vinterträningsplan.

Jag och Zaphod har tränat mycket följsamhet och fritt följ det senaste. Vi har också tränat en del belöningsrutiner och belöningsstörningar som t.ex:

- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att han ser en belöning i min hand
- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att det ligger en belöning på golvet/marken
- Att kunna fokusera på träningen trots att jag plockar fram en belöning medan vi tränar
- Att direkt komma tillbaks med en leksak och trycka den i min hand

Men att kliva ut på en plan med sex andra hundar och mattar, det är något som vi inte tränat på väldigt länge, långt innan han blev könsmogen.

Just nu är Zaphod jätteduktig på precis allt det vi tränat på de senaste veckorna. Men, bara i vissa miljöer. Inomhus klarar han ganska mycket störning här hemma. Dottern kan stå och gå omkring oss och studsa studsboll – något som tidigare gjort honom alldeles tokig. Hon kan leka med katten intill oss – samma visa där förr. Pejla kan finnas med och störa på olika sätt, och ändå klarar han att koncentrera sig.

Utomhus är det svårare, men så länge miljön är någorlunda störningsfri fixar han att hålla koncentration och fokus uppe ganska långa stunder.

Idag hade jag tänkt träna fritt följ med den här nya störningen i form av människor och hundar. Målet var att kunna gå genom gruppen med honom, 10-15 meter någonting, och att han skulle kunna hålla fokus och bjuda rätt beteende hela vägen. Men att tro att han skulle klara det på första försöket, det fanns förstås inte.

Vi klarade målet, men först efter en timme. Jag la krut på att först bara förstärka att han tog kontakt med mig. Varje rörelse mot mig, varje blick eller minsta huvudvridning åt mitt håll fick klick och en godbit. Det här var jättesvårt. Zaphod är en väldigt social hund och vill gärna fram och hälsa både på människor och hundar. Och när dessa människor och hundar dessutom låter en massa, leker och tjoar, ja, då blir det väldigt svårt för en ettårig sprallhjärna att hänga med i mattes svängar.

Men ganska snart kunde han hålla fokus lite längre stunder, och började bjuda på ingångar vid min vänstra sida. Ända tills han upptäckte att en av tikarna löpte (eller åtminstone var på väg in i löp). Då blev det väldigt svårt igen. Dags att sänka kriterierna igen alltså.

Sammanlagt tränade vi under en och en halv timme. Med pauser emellanåt förstås, men ändå ganska intensivt. Någonstans mitt i blev det så svårt för honom att han inte längre ville ha mina belöningar – varken godis eller lek. Och jag kan ärligt säga att han aldrig tidigare ratat leksaker.

Men så kom jag på att han gillar ju att hoppa efter snö! Detta är inget jag provat att plocka in som belöning i träning förut, men det var värt ett försök. Och detta var helt avgörande för dagens träning!

Jag tog upp lite snö, gjorde en liten kula, och medan jag höll på med detta såg jag hur hans fokus förändrades. Och helt plötsligt kunde han faktiskt gå fritt följ över hela planen – bara för att få en liten snökula kastad i luften. Hur kul som helst, om man heter Zaphod.

Ibland tror man att man har de allra bästa belöningarna i fickan. Jag visste att det skulle bli svårt för honom att koncentrera sig idag, så jag hade fickorna fulla med grillad kyckling och falukorv, med roliga bollar och kamptrasor. Saker som han älskar och gör nästan vad som helst för i andra lägen. Kyckligen och korven var god till en början, men snart spottade han ut. Leksakerna funkade också en bra stund, men så småningom spottade han ut dem när han kände en god doft på marken efter löptiken.

Men kastad snö! Det fanns det ingen större konkurrens med alls. Märkligt, kan man tycka. Att det ibland är de enklaste saker som gör att träningen går framåt!

Ta tag i problemen första gången du ser dem – läskiga hårtorkar till exempel

Postat av
Svara

När man är ny på någonting är det ibland svårt att veta vad man ska göra när det dyker upp problem. Man behöver inte vara ny för den delen, man kan vara erfaren, men ändå ha svårt att ta tag i problem! För några år sedan när jag fick problem i hundträningen, hände det att jag gick flera veckor och liksom funderade på vad jag skulle göra innan jag vågade träna. Jag ville vara helt säker på att allt skulle bli rätt och riktigt när jag väl tränade.

Det är visserligen bra att ha en tydlig träningsplan – det kan vara en av framgångsfaktorerna under träning. Men, om man väntar för länge med att ta tag i ett problem finns en stor risk att problemet växer, blir större, befäst, och betydligt svårare att göra någonting åt.

Det händer att jag fortfarande lägger problem åt sidan för att träna en annan dag, en annan vecka. Men inte längre om jag upplever problemen som stora. Jag har t.ex. varit rätt missnöjd med Zaphods fotgående en längre tid, men inte riktigt orkat ta tag i det. Men det här är å andra sidan inget som blir värre – utan träning står det bara still. Idag fick jag en liten inspirationskick iallafall, tack vare Fanny Gott på Klickerklok som bloggat om framgångsfaktorer – vad som gör en hundtränare till en framgångsrik hundtränare?

Men bortsett från att jag ibland väljer bort problem som inte är så stora, så har jag iallafall lärt mig att ta tag i de större problemen på en gång numer. Zaphods ljudande är ett sådant exempel. Att han lät under shejping och träning gjorde att jag fick skjuta en hel del planerad träning på framtiden. Men det här var ett så stort problem för mig att det var värt att lägga några månaders träning på just detta.

Och igår upptäckte jag en annan sak – Zaphod var rädd för hårtorken. Jag hade duschat Pejla och skulle torka henne efteråt. Zaphod var med i badrummet, och blev påtagligt påverkad när jag drog igång hårtorken. Det här är kanske inget jätteproblem i sig, men man kan tänka sig att hårtorken inte är det enda han är skeptisk mot. Jag har sett liknande tendenser när bilar med skramliga kärror åker förbi, eller när något annat konstigt ljud hörs.

Det är svårt att ta kontroll över bilar med skramliga kärror. Det jag gör när vi är ute på promenad är att jag belönar att han tittar på grejer som han verkar skeptisk till. Är det något vi kan gå fram till tillsammans så gör vi det, men jag tvingar honom aldrig, belönar bara bra initiativ till att vara nyfiken på det läskiga.

Igår och idag har vi lärt oss att hårtorken inte är farlig alls. Tvärtemot – den är något som det är jätteul att springa fram och nosa på.

Under vårt första pass igår handlade det mycket om att bara vänta ut honom. Vi satt instängda i badrummet, jag och han, med hårtorken liggande på golvet. I början fick han klick och godbit för att bara titta på hårtorken, så småningom för alla rörelser som gjorde att han hamnade lite närmare, och slutligen fick jag honom att gå fram och nosa på den. Det tog en stund, men det gick. Och hela tiden såg jag på hans kroppsspråk hur hans självförtroende växte. Öronen låg inte längre bakåtslickade utan vinklade uppåt. Svansen började gå.

När jag skriver att jag fick honom att gå fram, menar jag inte att jag lockade honom eller på andra verbala eller fysiska sätt försökte få honom att gå fram. Det enda jag gjorde var att belöna honom för bra val – titta, närma sig, luta sig i rätt riktning, ta något steg emot, ta fler steg emot osv osv. Det är detta som kallas shejping – att forma fram ett beteende.

Efter några pass började jag flytta hårtorken efter varje gång han nosat. Och bara denna lilla förändring gjorde honom genast lite mer skeptisk igen. Men ju längre vi höll på, ju enklare blev det. Att hårtorken ändrade ställning och position blev mindre viktigt. Tillslut kunde jag hålla i sladden och svänga med hårtorken, medan han försökte sätta nosen mot.

Nästa steg var att hårtorken kunde låta. Hittills hade vi jobbat med en tyst hårtork, men nu satte jag på den, på lägsta fart. Här blev det återigen väldigt svårt. Han tvekade länge, och jag fick gå tillbaka i träningen genom att klicka och belöna för minsta intresse – blickar, rörelser mot, öronvinklingar osv. Fast egentligen är inte detta att gå tillbaka i träningen eftersom hårtorken nu betedde sig helt annorlunda blev det i sig en stor kriteriehöjning. Att då sänka lite på kraven för vad han skulle åstadkomma är helt naturligt.

Vi körde några pass igår. Och testade även idag. Nu har vi kommit så långt att jag kan ha hårtorken liggande på golvet på högsta fart, och han går fram och nosar på den. Ibland får vi lite bakslag då han blir tveksam igen, men då låter jag honom bara vila lite. Efter en stund kommer han igång igen. Pauser behövs för den delen alltid i träning, så när han tar paus självmant noterar jag gärna på ett ungefär hur länge vi har hållit på, så att jag inför nästa pass kan pausa innan han själv gör det.

Just detta med hårtorken är egentligen något som jag skulle kunna komma runt på andra sätt. Genom att aldrig utsätta honom för den till exempel. Men jag ser det dels som en tränarutmaning för mig i ämnet problemlösning. Men framför allt, jag ser det som utveckling för honom! Att ta sig igenom något läskigt på det här sättet med hårtorken ger honom fina erfarenheter som jag kan ha användning av vid andra, liknande situationer i vardagen. Att göra en kul lek av det som initialt varit läskigt stärker hans självförtroende, stärker honom i att vara nyfiken och undersökande, och framför allt – lär honom att det där farliga faktiskt inte alls är farligt ändå.

Belöningssignal, vad är det?

Postat av
Svara

Jag stöter på fler och fler hundägare som anammat någon typ av belöningsbaserad träning. Klickerträning är en variant, men det finns också många som tränar på liknande sätt, men ändå inte kallar det klickerträning. Gemensamt för de belöningsbaserade träningsmetoderna är att man fokuserar på att som ägare leta efter, hitta och se saker som hunden gör, som är bra, och att man på olika sätt förstärker dessa beteenden. Detta för att man kommit på att beteenden som förstärks faktiskt uppstår mer och mer ju mer hunden inser att just dessa beteenden är lönsamma.

Hunden som gör utfall – där väljer man att förstärka andra beteenden istället för utfall – t.ex. genom att belöna att hunden lugnt tittar på andra hundar.

Hunden som drar i kopplet – där väljer man att förstärka kontakt och slakt koppel istället för att korrigera med koppelryck. Förstärkningen kan t.ex. bestå av att hunden får fortsätta framåt, får gå fram och nosa på stolpen etc.

Hunden som hoppar på besökaren får endast kontakt med denne när den sitter lugnt och fint, t.ex.

Många som tränar belöningsbaserat vill också ha någon typ av belöningssignal som hunden förstår. En belöningssignal kan vara ett klick med klickern, ett ord eller något annat man som ägare tycker är praktiskt. Oftast handlar det om ett ljud, iallafall inom hundträning.

Jag håller just nu två kurser i belöningsbaserad träning, och med den ena gruppen pratade vi häromveckan om just detta med belöningssignaler, vad det är och hur det fungerar.

En belöningssignal används, precis som den riktiga belöningen, som en förstärkare av beteenden. Hunden sätter sig – vi klickar – hunden får en godbit. Här skulle man egentligen kunna ge hunden den riktiga belöningen direkt, alltså: hunden sätter sig – hunden får en godbit. Men en belöningssignal kan vara väldigt praktisk många gånger. Kanske vill vi kunna tajma exakt på sekunden en rörelse som hunden gör, kanske befinner sig hunden på håll och vi har ingen möjlighet att servera godbiten snabbt nog, utan använder då en belöningssignal före den riktiga belöningen.

Vad många glömmer bort är dock att vi faktiskt använder oss av många olika belöningssignaler i vardagen, utan att ens tänka på det. Alla typer av varsågodkommandon fungerar som belöningssignaler. Några exempel:

Hunden sitter fint innanför ytterdörren – varsågod – hunden går ut. (Vilket beteende försärks?)

Hunden sitter fint vid matdags – varsågod – hunden får äta. (Vilket beteende förstärks?)

Hunden springer runt och nosar på marken – matte lockar – hunden tittar upp, får beröm och en godbit. (Vilket beteende förstärks?)

Just det sista exemplet är en sak som vi diskuterat på kursen. Ska man eller ska man inte locka på den ouppmärksamma hunden? Jag säger att man gör som man vill, men att det kan vara bra att vara medveten om vad man faktiskt gör. Vill man behöva locka på hunden, eller vill man hellre att hunden själv tar ansvar för att hålla kontakt?

Precis som ett klick kan bli en inlärd förstärkare, kan även lockande bli det. Om vi systematiskt lockar på hunden när den är ouppmärksam, för att så fort den tar kontakt, belöna den med beröm, godbitar eller lek, vad är det då vi gör egentligen? Jo, vi lär hunden att den lockande rösten betyder ”belöning på väg”. Vi lär den en belöningssignal.

Krångligt att förstå? Jag ska försöka förklara genom att jämföra två exempel.

När vi lär in en klicker ser det oftast ut såhär:

Klick – hunden får en godbit
Klick – hunden får en godbit
Klick – hunden får en godbit
Klick – hunden får en godbit

Efter några sådana här upprepningar har hunden oftast förstått att det där klickljudet betyder att en belöning är på väg. Klicket har blivit en inlärd försärkare, en belöningssignal. Och i det här läget kan vi börja använda klickern som en markör för olika saker som hunden gör, för att på så sätt lära in olika beteenden.

Hunden sätter sig – klick – hunden får en godbit
Hunden sätter sig – klick – hunden får en godbit
osv…

Sättandet försärks, klickern är belöningssignal, godbiten är den riktiga förstärkaren (utan godbiten skulle förstås klicket snart förlora sin innebörd som inlärd förstärkare).

När vi lär in lockande som en förstärkare kan det se ut såhär:

Hunden nosar på marken – matte lockar – hunden tittar upp och får beröm och en godbit
Hunden nosar på marken – matte lockar – hunden tittar upp och får beröm och en godbit
Hunden nosar på marken – matte lockar – hunden tittar upp och får beröm och en godbit
osv…

Ser du likheten mellan klickern och lockandet? De fungerar faktiskt båda som belöningssignaler, dvs inlärda förstärkare, och följs alltid av belöning. Och vad händer med beteendet som föregås av klicket/lockandet? Just det, det förstärks. Och ett beteende som förstärks kommer som sagt att öka, att upprepas, att bli starkare och förekomma mer i framtiden. Vill vi att hundens ouppmärksamhet ska förstärkas, öka, bli starkare?

Om man vill ha en hund som spontant söker och håller kontakt, förstärker man det! Om det är ok att du själv har ansvaret för när hunden och du ska samarbeta, är det helt ok att sätta lockandet i system på det här sättet. Det här väljer man själv. Personligen vill jag gärna ha hundar som vet att det är väldigt lönsamt att hålla koll på mig. Jag vill inte behöva locka och tjata för att få hunden att ta kontakt. Och därför förstärker jag deras spontana kontakt, ofta och mycket. Och jag försöker låta bli att locka på dem när de är ouppmärksamma så långt det är möjligt, eftersom jag vet riskerna med det här.

Jag vill poängtera att det absolut inte är fel att locka på sin hund. Många hundägare tycker att det här är helt ok, och det tycker jag också att det kan vara, även om jag inte väljer det själv i första hand. Min poäng är enbart att det kan vara bra att bli medveten om vad man förstärker, så att man själv kan göra ett aktivt val i vilka beteenden man faktiskt väljer att förstärka hos sin hund.

Belöningsbaserad träning i praktiken

Postat av
Svara

Om man vill bedriva belöningsbaserad hundträning är det viktigt att ha bra belöningar. Utan belöningar går det inte att träna belöningsbaserat, det säger sig självt. I första hand är det smart att utgå ifrån vad din hund gillar, som jag skrivit om förut. Men det kan också vara smart att utveckla belöningar tillsammans med hunden, så att du har praktiska belöningar att ta till i träningen.

När jag vill lära mina hundar nya beteenden använder jag oftast någon typ av godis- eller föremålsbelöning. I början av min karriär som klickertränare blev det mest godis. Pejla är retriever och av naturen väldigt matglad, så det var praktiskt. Hon gjorde vad som helst för att få en liten korvbit, och jag har i princip lärt henne alla lydnadsmoment hon kan genom godbitsbelöningar.

Och sättet jag serverade godbitarna på såg i princip likadant ut varje gång: Klick och en godbit från min hand rakt in i munnen. Ibland slängde jag godbiten på marken, men det var inte mycket mer variation än så här.

Men under åren som gått har jag haft turen att få gå många inspirerande och lärorika kurser, och har insett hur mycket mer man kan göra för att utveckla sina belöningar. Och vad bra det är att bli medveten om hur hundens beteende påverkas, inte bara av vad vi belönar med, utan också av hur vi belönar.

Det är en riktig kick att hålla kurs! Igår startade jag upp den första av två kurser i belöningsbaserad träning här i Torsby där jag bor. Det var ett blandat gäng som kom. Någon har kommit igång med den här typen av träning och har mycket erfarenhet, för några är det helt nytt.

Vi pratade en del om belöningsutveckling igår, och fick verkligen se några skolboksexempel på hur viktigt det är att belöna på rätt sätt.

En av hundarna och hans matte skulle träna följsamhet och grunder till ett fint fotgående. Matte fick gå baklänges över planen, och klicka/belöna för att hunden följde henne. Jag instruerade henne om att belöna vid sitt vänstra knä, för att öka hundens intresse att befinna sig i denna position.

Matte valde att belöna med godbitar. Varje gång hunden följde henne, fick han sitt klick och en godbit vid hennes vänstra sida. Hunden följde, och upprepade det önskade beteendet, men det gick lite långsamt, och han var inte så särskilt entusiastisk. Emellanåt tog han lite pauser och sträckte på sig.

Hur vet man att man har en belöning? Om hunden upprepar beteendet, så har du en belöning. Om hunden inte upprepar beteendet, så har du inte en belöning. Men hur vet du om du har en bra belöning?

I vårt fall med matte och hund, kunde vi konstatera att visst, vi har en belöning. Hunden upprepar beteendet. Men det går lite långsamt, och han är inte särskilt engagerad.

Matte hade ingen leksak med sig ut på planen, men jag förklarade att det inte gjorde någonting. Det är inte grejen vi belönar med i sig som är intressant egentligen, utan oftast HUR vi belönar.

Jag bad därför matte att istället för att servera lugnt och sansat, att varje gång efter klick, börja springa baklänges, gärna tjoa lite eftersom hennes hund gillar det, och låta hunden jaga ifatt godbiten.

På bara en enda sådan repetition såg vi stor skillnad på hundens intresse och engagemang under nästa repetition. Plötsligt gick han med spänst i kroppen och följde matte med mål i blicken.

Det finns massor, massor, massor av sätt att servera godbitar på. Och kanske ännu fler sätt att använda föremål. Flera av mina kursdeltagare igår fick i hemläxa att gå hem och exprimentera med det här, och att försöka lära sig att se vad som händer med hundens aktivitetsnivå beroende på hur de belönar. Det ska bli väldigt intressant att få se och höra vad de kommit fram till i nästa vecka!