Kategoriarkiv: positiv förstärkning

Kursstart om belöningsutveckling

Postat av
5

Idag startade jag upp en ny grupp grundkurs i belöningsträning. Det är alltid så spännande första gången! Nu har jag träffat de flesta av kursarna förut, men något ansikte var nytt, och då är det extra spännande :)

Vi har som sig bör pratat mycket om belöningar, men också praktiskt testat att belöna hundarna på olika sätt, och studerat hur hundarna reagerar på olika sätt beroende på vad de blir belönade med, och kanske framför allt, beroende på hur de blir belönade.

Det här är något som jag själv lärt mig successivt. I början, när jag var ny på klicker- och belöningsträning, och bara hade Pejla, så var jag ganska dålig på att variera hur jag belönade. Väldigt dålig faktiskt. Min belöning bestod i princip alltid av en godbit serverad rakt i munnen på henne. Och grejen var att det funkade väldigt bra, på henne. Hon skulle kunna gå genom eld för en makaron, så klick + tråkigt serverad godbit kunde få henne hur het som helst.

Under min första sommar med Pejla gick jag ett lydnadsläger hos Klickerklok, där man under första kursdagen, faktiskt första träningspasset, ville se hur jag lekte med min hund. Hm, ja… leker, det gör vi väl… fast inte så jättemycket faktiskt. Jag vet inte… vad vill ni att jag ska göra?!

Jag minns hur fånig jag kände mig att stå inför en grupp på 12 elevekipage som alla hade många års erfarenhet av hundträning, två instruktörer jag såg upp till, med ett gosedjur i högsta hugg, och en Pejla som var helt fokuserad på korvbitarna jag hade i fickan.

Jag minns att jag tänkte att jag aldrig kommer få henne att vilja leka med mig, det kommer inte att gå! Men vi provade. Jag sprang ifrån henne med gosedjuret flängandes i handen, och hon satte efter och grep tag i det. Så visst lekte vi, det var bara att det hela kändes väldigt ovant och väldigt märkligt för mig.

Idag gjorde jag exakt samma, precis lika jobbiga övning med mina kursdeltagare. Inte för att hämnas, det lovar jag :) Utan för att jag numer förstår vitsen med det hela. Det jag och deltagarna hjälptes åt att titta efter hos varje hund och förare, var hur hunden tog emot leken, om den reagerade med engagemang, om den verkade föredra kamplek, jaga efter en kastad leksak, eller något annat. Och vi gjorde samma sak med godbitar. Blev det någon skillnad på hundens engagemang och aktivitetsnivå när vi bytte från godbit serverad direkt i munnen till godbit som hunden fick jaga efter i förarens hand? Eller godbit som den fick hoppa upp och fånga i luften? Eller leta efter på marken?

Jag upplevde att det hos de flesta deltagarna gick upp ett litet ljus under de här övningarna, när de faktiskt såg att alla hundarna bjöd på betydligt mer fokuserad kontakt och engagemang när de fick jaga godbiten istället för att få den serverad direkt i munnen. Och det här var precis min poäng – titta på hunden, se hur den reagerar på olika belöningssätt, och lär dig av det.

En stor anledning till att leka med sin hund är också att ni lär känna varandra. Pejla lärde mig att leka snällt, att inte kräva något av henne alls. Jag lärde mig att stärka henne, låta henne vinna, jaga och bära. Och att springa och hämta! Det gillade hon. Det tog tid för mig att förstå hur hon ville ha det, men det gjorde inget. För under den där tiden lärde jag verkligen känna henne. Under leken hände saker som gjorde att jag förstod henne bättre.

När Zaphod kom in i bilden var det mer naturligt för mig att leka med hundar, och jag blev inte orolig när han morrade under kamplek – något som jag hade funderat väldigt mycket över när Pejla var liten och jag var oerfaren – fick hon göra så?

Zaphod är också mer leksugen av naturen, och här har det handlat mer om att hitta sätt som gör att han vill leka med mig, och inte på egen hand. Men också med honom är det så att jag lärt känna honom bättre under vår lek. Och jag har upptäckt helt nya sätt att leka – han har visat mig att såhär, såhär är det jättekul att leka! Och tack vare det har jag kunnat hitta superbelöningar att använda under träningen.

Läxa till nästa vecka för deltagarna, och för alla andra också för den delen ;) är att leka med sin hund. Både som belöning, men också att leka för lekandets skull. Med Pejla fick jag själv kämpa rätt hårt för att få igång någon typ av lek. Jag är helt och hållet säker på att det största problemet då låg hos mig själv – jag visste helt enkelt inte hur man lekte. Och så kan det ju vara, och måste väl också få vara. Att leka är inte självklart för en vuxen människa alla gånger. Och att leka med en hund är kanske ännu mindre självklart när man är nybörjare. Men om man testar hemma, själv med hunden på sin egen kammare, så kan man bli bättre, och man kan utveckla en helt egen känsla för att leka med sin hund. Och när du lyckas med det, så lovar jag att du också kommer att hitta en speciell kontakt och ett riktigt fint och roligt samarbete på köpet. Och det är ju precis just det, som faktiskt all hundträning bygger på.

Höstträning

Postat av
2

Idag har jag och dottern krattat löv. Hundarna var med, men Zaphod som kan snöa in på grejer ibland, hade lite svårt att koppla av när krattorna for efter backen. Dottern tyckte att det var på sin plats att träna honom i att kunna ligga still trots krattorna, och genom att ge honom det han helst ville ha för tillfället, gick det snabbt att få honom både stilla och tyst:

Efter några repetitioner slappnade han av helt, och tappade snart intresset för krattorna när dottern inte ville träna längre. Jag tror hela proceduren från att han var het och jobbig, tills att han släppte ”fixeringen”, tog max fem minuter. Det kallar jag effektiv träning.

Den svarta damen i gänget däremot, skulle förstås aldrig komma på tanken att fara runt med krattor:

Snö = koncentrationsförmåga

Postat av
Svara

Den här dagen började precis så som jag skulle vilja att alla dagar började. Vi var sju tjejer med hundar som träffades hemma hos mig. Jag fick häromdagen en gratis träningsplan av kommunen – de har plogat upp ett stort fält där man tänkt lämpa av stora högar snö efter vägröjning, men än så länge finns där inga högar, utan bara en helt perfekt vinterträningsplan.

Jag och Zaphod har tränat mycket följsamhet och fritt följ det senaste. Vi har också tränat en del belöningsrutiner och belöningsstörningar som t.ex:

- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att han ser en belöning i min hand
- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att det ligger en belöning på golvet/marken
- Att kunna fokusera på träningen trots att jag plockar fram en belöning medan vi tränar
- Att direkt komma tillbaks med en leksak och trycka den i min hand

Men att kliva ut på en plan med sex andra hundar och mattar, det är något som vi inte tränat på väldigt länge, långt innan han blev könsmogen.

Just nu är Zaphod jätteduktig på precis allt det vi tränat på de senaste veckorna. Men, bara i vissa miljöer. Inomhus klarar han ganska mycket störning här hemma. Dottern kan stå och gå omkring oss och studsa studsboll – något som tidigare gjort honom alldeles tokig. Hon kan leka med katten intill oss – samma visa där förr. Pejla kan finnas med och störa på olika sätt, och ändå klarar han att koncentrera sig.

Utomhus är det svårare, men så länge miljön är någorlunda störningsfri fixar han att hålla koncentration och fokus uppe ganska långa stunder.

Idag hade jag tänkt träna fritt följ med den här nya störningen i form av människor och hundar. Målet var att kunna gå genom gruppen med honom, 10-15 meter någonting, och att han skulle kunna hålla fokus och bjuda rätt beteende hela vägen. Men att tro att han skulle klara det på första försöket, det fanns förstås inte.

Vi klarade målet, men först efter en timme. Jag la krut på att först bara förstärka att han tog kontakt med mig. Varje rörelse mot mig, varje blick eller minsta huvudvridning åt mitt håll fick klick och en godbit. Det här var jättesvårt. Zaphod är en väldigt social hund och vill gärna fram och hälsa både på människor och hundar. Och när dessa människor och hundar dessutom låter en massa, leker och tjoar, ja, då blir det väldigt svårt för en ettårig sprallhjärna att hänga med i mattes svängar.

Men ganska snart kunde han hålla fokus lite längre stunder, och började bjuda på ingångar vid min vänstra sida. Ända tills han upptäckte att en av tikarna löpte (eller åtminstone var på väg in i löp). Då blev det väldigt svårt igen. Dags att sänka kriterierna igen alltså.

Sammanlagt tränade vi under en och en halv timme. Med pauser emellanåt förstås, men ändå ganska intensivt. Någonstans mitt i blev det så svårt för honom att han inte längre ville ha mina belöningar – varken godis eller lek. Och jag kan ärligt säga att han aldrig tidigare ratat leksaker.

Men så kom jag på att han gillar ju att hoppa efter snö! Detta är inget jag provat att plocka in som belöning i träning förut, men det var värt ett försök. Och detta var helt avgörande för dagens träning!

Jag tog upp lite snö, gjorde en liten kula, och medan jag höll på med detta såg jag hur hans fokus förändrades. Och helt plötsligt kunde han faktiskt gå fritt följ över hela planen – bara för att få en liten snökula kastad i luften. Hur kul som helst, om man heter Zaphod.

Ibland tror man att man har de allra bästa belöningarna i fickan. Jag visste att det skulle bli svårt för honom att koncentrera sig idag, så jag hade fickorna fulla med grillad kyckling och falukorv, med roliga bollar och kamptrasor. Saker som han älskar och gör nästan vad som helst för i andra lägen. Kyckligen och korven var god till en början, men snart spottade han ut. Leksakerna funkade också en bra stund, men så småningom spottade han ut dem när han kände en god doft på marken efter löptiken.

Men kastad snö! Det fanns det ingen större konkurrens med alls. Märkligt, kan man tycka. Att det ibland är de enklaste saker som gör att träningen går framåt!

Ta tag i problemen första gången du ser dem – läskiga hårtorkar till exempel

Postat av
Svara

När man är ny på någonting är det ibland svårt att veta vad man ska göra när det dyker upp problem. Man behöver inte vara ny för den delen, man kan vara erfaren, men ändå ha svårt att ta tag i problem! För några år sedan när jag fick problem i hundträningen, hände det att jag gick flera veckor och liksom funderade på vad jag skulle göra innan jag vågade träna. Jag ville vara helt säker på att allt skulle bli rätt och riktigt när jag väl tränade.

Det är visserligen bra att ha en tydlig träningsplan – det kan vara en av framgångsfaktorerna under träning. Men, om man väntar för länge med att ta tag i ett problem finns en stor risk att problemet växer, blir större, befäst, och betydligt svårare att göra någonting åt.

Det händer att jag fortfarande lägger problem åt sidan för att träna en annan dag, en annan vecka. Men inte längre om jag upplever problemen som stora. Jag har t.ex. varit rätt missnöjd med Zaphods fotgående en längre tid, men inte riktigt orkat ta tag i det. Men det här är å andra sidan inget som blir värre – utan träning står det bara still. Idag fick jag en liten inspirationskick iallafall, tack vare Fanny Gott på Klickerklok som bloggat om framgångsfaktorer – vad som gör en hundtränare till en framgångsrik hundtränare?

Men bortsett från att jag ibland väljer bort problem som inte är så stora, så har jag iallafall lärt mig att ta tag i de större problemen på en gång numer. Zaphods ljudande är ett sådant exempel. Att han lät under shejping och träning gjorde att jag fick skjuta en hel del planerad träning på framtiden. Men det här var ett så stort problem för mig att det var värt att lägga några månaders träning på just detta.

Och igår upptäckte jag en annan sak – Zaphod var rädd för hårtorken. Jag hade duschat Pejla och skulle torka henne efteråt. Zaphod var med i badrummet, och blev påtagligt påverkad när jag drog igång hårtorken. Det här är kanske inget jätteproblem i sig, men man kan tänka sig att hårtorken inte är det enda han är skeptisk mot. Jag har sett liknande tendenser när bilar med skramliga kärror åker förbi, eller när något annat konstigt ljud hörs.

Det är svårt att ta kontroll över bilar med skramliga kärror. Det jag gör när vi är ute på promenad är att jag belönar att han tittar på grejer som han verkar skeptisk till. Är det något vi kan gå fram till tillsammans så gör vi det, men jag tvingar honom aldrig, belönar bara bra initiativ till att vara nyfiken på det läskiga.

Igår och idag har vi lärt oss att hårtorken inte är farlig alls. Tvärtemot – den är något som det är jätteul att springa fram och nosa på.

Under vårt första pass igår handlade det mycket om att bara vänta ut honom. Vi satt instängda i badrummet, jag och han, med hårtorken liggande på golvet. I början fick han klick och godbit för att bara titta på hårtorken, så småningom för alla rörelser som gjorde att han hamnade lite närmare, och slutligen fick jag honom att gå fram och nosa på den. Det tog en stund, men det gick. Och hela tiden såg jag på hans kroppsspråk hur hans självförtroende växte. Öronen låg inte längre bakåtslickade utan vinklade uppåt. Svansen började gå.

När jag skriver att jag fick honom att gå fram, menar jag inte att jag lockade honom eller på andra verbala eller fysiska sätt försökte få honom att gå fram. Det enda jag gjorde var att belöna honom för bra val – titta, närma sig, luta sig i rätt riktning, ta något steg emot, ta fler steg emot osv osv. Det är detta som kallas shejping – att forma fram ett beteende.

Efter några pass började jag flytta hårtorken efter varje gång han nosat. Och bara denna lilla förändring gjorde honom genast lite mer skeptisk igen. Men ju längre vi höll på, ju enklare blev det. Att hårtorken ändrade ställning och position blev mindre viktigt. Tillslut kunde jag hålla i sladden och svänga med hårtorken, medan han försökte sätta nosen mot.

Nästa steg var att hårtorken kunde låta. Hittills hade vi jobbat med en tyst hårtork, men nu satte jag på den, på lägsta fart. Här blev det återigen väldigt svårt. Han tvekade länge, och jag fick gå tillbaka i träningen genom att klicka och belöna för minsta intresse – blickar, rörelser mot, öronvinklingar osv. Fast egentligen är inte detta att gå tillbaka i träningen eftersom hårtorken nu betedde sig helt annorlunda blev det i sig en stor kriteriehöjning. Att då sänka lite på kraven för vad han skulle åstadkomma är helt naturligt.

Vi körde några pass igår. Och testade även idag. Nu har vi kommit så långt att jag kan ha hårtorken liggande på golvet på högsta fart, och han går fram och nosar på den. Ibland får vi lite bakslag då han blir tveksam igen, men då låter jag honom bara vila lite. Efter en stund kommer han igång igen. Pauser behövs för den delen alltid i träning, så när han tar paus självmant noterar jag gärna på ett ungefär hur länge vi har hållit på, så att jag inför nästa pass kan pausa innan han själv gör det.

Just detta med hårtorken är egentligen något som jag skulle kunna komma runt på andra sätt. Genom att aldrig utsätta honom för den till exempel. Men jag ser det dels som en tränarutmaning för mig i ämnet problemlösning. Men framför allt, jag ser det som utveckling för honom! Att ta sig igenom något läskigt på det här sättet med hårtorken ger honom fina erfarenheter som jag kan ha användning av vid andra, liknande situationer i vardagen. Att göra en kul lek av det som initialt varit läskigt stärker hans självförtroende, stärker honom i att vara nyfiken och undersökande, och framför allt – lär honom att det där farliga faktiskt inte alls är farligt ändå.

Belöningssignal, vad är det?

Postat av
Svara

Jag stöter på fler och fler hundägare som anammat någon typ av belöningsbaserad träning. Klickerträning är en variant, men det finns också många som tränar på liknande sätt, men ändå inte kallar det klickerträning. Gemensamt för de belöningsbaserade träningsmetoderna är att man fokuserar på att som ägare leta efter, hitta och se saker som hunden gör, som är bra, och att man på olika sätt förstärker dessa beteenden. Detta för att man kommit på att beteenden som förstärks faktiskt uppstår mer och mer ju mer hunden inser att just dessa beteenden är lönsamma.

Hunden som gör utfall – där väljer man att förstärka andra beteenden istället för utfall – t.ex. genom att belöna att hunden lugnt tittar på andra hundar.

Hunden som drar i kopplet – där väljer man att förstärka kontakt och slakt koppel istället för att korrigera med koppelryck. Förstärkningen kan t.ex. bestå av att hunden får fortsätta framåt, får gå fram och nosa på stolpen etc.

Hunden som hoppar på besökaren får endast kontakt med denne när den sitter lugnt och fint, t.ex.

Många som tränar belöningsbaserat vill också ha någon typ av belöningssignal som hunden förstår. En belöningssignal kan vara ett klick med klickern, ett ord eller något annat man som ägare tycker är praktiskt. Oftast handlar det om ett ljud, iallafall inom hundträning.

Jag håller just nu två kurser i belöningsbaserad träning, och med den ena gruppen pratade vi häromveckan om just detta med belöningssignaler, vad det är och hur det fungerar.

En belöningssignal används, precis som den riktiga belöningen, som en förstärkare av beteenden. Hunden sätter sig – vi klickar – hunden får en godbit. Här skulle man egentligen kunna ge hunden den riktiga belöningen direkt, alltså: hunden sätter sig – hunden får en godbit. Men en belöningssignal kan vara väldigt praktisk många gånger. Kanske vill vi kunna tajma exakt på sekunden en rörelse som hunden gör, kanske befinner sig hunden på håll och vi har ingen möjlighet att servera godbiten snabbt nog, utan använder då en belöningssignal före den riktiga belöningen.

Vad många glömmer bort är dock att vi faktiskt använder oss av många olika belöningssignaler i vardagen, utan att ens tänka på det. Alla typer av varsågodkommandon fungerar som belöningssignaler. Några exempel:

Hunden sitter fint innanför ytterdörren – varsågod – hunden går ut. (Vilket beteende försärks?)

Hunden sitter fint vid matdags – varsågod – hunden får äta. (Vilket beteende förstärks?)

Hunden springer runt och nosar på marken – matte lockar – hunden tittar upp, får beröm och en godbit. (Vilket beteende förstärks?)

Just det sista exemplet är en sak som vi diskuterat på kursen. Ska man eller ska man inte locka på den ouppmärksamma hunden? Jag säger att man gör som man vill, men att det kan vara bra att vara medveten om vad man faktiskt gör. Vill man behöva locka på hunden, eller vill man hellre att hunden själv tar ansvar för att hålla kontakt?

Precis som ett klick kan bli en inlärd förstärkare, kan även lockande bli det. Om vi systematiskt lockar på hunden när den är ouppmärksam, för att så fort den tar kontakt, belöna den med beröm, godbitar eller lek, vad är det då vi gör egentligen? Jo, vi lär hunden att den lockande rösten betyder ”belöning på väg”. Vi lär den en belöningssignal.

Krångligt att förstå? Jag ska försöka förklara genom att jämföra två exempel.

När vi lär in en klicker ser det oftast ut såhär:

Klick – hunden får en godbit
Klick – hunden får en godbit
Klick – hunden får en godbit
Klick – hunden får en godbit

Efter några sådana här upprepningar har hunden oftast förstått att det där klickljudet betyder att en belöning är på väg. Klicket har blivit en inlärd försärkare, en belöningssignal. Och i det här läget kan vi börja använda klickern som en markör för olika saker som hunden gör, för att på så sätt lära in olika beteenden.

Hunden sätter sig – klick – hunden får en godbit
Hunden sätter sig – klick – hunden får en godbit
osv…

Sättandet försärks, klickern är belöningssignal, godbiten är den riktiga förstärkaren (utan godbiten skulle förstås klicket snart förlora sin innebörd som inlärd förstärkare).

När vi lär in lockande som en förstärkare kan det se ut såhär:

Hunden nosar på marken – matte lockar – hunden tittar upp och får beröm och en godbit
Hunden nosar på marken – matte lockar – hunden tittar upp och får beröm och en godbit
Hunden nosar på marken – matte lockar – hunden tittar upp och får beröm och en godbit
osv…

Ser du likheten mellan klickern och lockandet? De fungerar faktiskt båda som belöningssignaler, dvs inlärda förstärkare, och följs alltid av belöning. Och vad händer med beteendet som föregås av klicket/lockandet? Just det, det förstärks. Och ett beteende som förstärks kommer som sagt att öka, att upprepas, att bli starkare och förekomma mer i framtiden. Vill vi att hundens ouppmärksamhet ska förstärkas, öka, bli starkare?

Om man vill ha en hund som spontant söker och håller kontakt, förstärker man det! Om det är ok att du själv har ansvaret för när hunden och du ska samarbeta, är det helt ok att sätta lockandet i system på det här sättet. Det här väljer man själv. Personligen vill jag gärna ha hundar som vet att det är väldigt lönsamt att hålla koll på mig. Jag vill inte behöva locka och tjata för att få hunden att ta kontakt. Och därför förstärker jag deras spontana kontakt, ofta och mycket. Och jag försöker låta bli att locka på dem när de är ouppmärksamma så långt det är möjligt, eftersom jag vet riskerna med det här.

Jag vill poängtera att det absolut inte är fel att locka på sin hund. Många hundägare tycker att det här är helt ok, och det tycker jag också att det kan vara, även om jag inte väljer det själv i första hand. Min poäng är enbart att det kan vara bra att bli medveten om vad man förstärker, så att man själv kan göra ett aktivt val i vilka beteenden man faktiskt väljer att förstärka hos sin hund.

Belöningsbaserad träning i praktiken

Postat av
Svara

Om man vill bedriva belöningsbaserad hundträning är det viktigt att ha bra belöningar. Utan belöningar går det inte att träna belöningsbaserat, det säger sig självt. I första hand är det smart att utgå ifrån vad din hund gillar, som jag skrivit om förut. Men det kan också vara smart att utveckla belöningar tillsammans med hunden, så att du har praktiska belöningar att ta till i träningen.

När jag vill lära mina hundar nya beteenden använder jag oftast någon typ av godis- eller föremålsbelöning. I början av min karriär som klickertränare blev det mest godis. Pejla är retriever och av naturen väldigt matglad, så det var praktiskt. Hon gjorde vad som helst för att få en liten korvbit, och jag har i princip lärt henne alla lydnadsmoment hon kan genom godbitsbelöningar.

Och sättet jag serverade godbitarna på såg i princip likadant ut varje gång: Klick och en godbit från min hand rakt in i munnen. Ibland slängde jag godbiten på marken, men det var inte mycket mer variation än så här.

Men under åren som gått har jag haft turen att få gå många inspirerande och lärorika kurser, och har insett hur mycket mer man kan göra för att utveckla sina belöningar. Och vad bra det är att bli medveten om hur hundens beteende påverkas, inte bara av vad vi belönar med, utan också av hur vi belönar.

Det är en riktig kick att hålla kurs! Igår startade jag upp den första av två kurser i belöningsbaserad träning här i Torsby där jag bor. Det var ett blandat gäng som kom. Någon har kommit igång med den här typen av träning och har mycket erfarenhet, för några är det helt nytt.

Vi pratade en del om belöningsutveckling igår, och fick verkligen se några skolboksexempel på hur viktigt det är att belöna på rätt sätt.

En av hundarna och hans matte skulle träna följsamhet och grunder till ett fint fotgående. Matte fick gå baklänges över planen, och klicka/belöna för att hunden följde henne. Jag instruerade henne om att belöna vid sitt vänstra knä, för att öka hundens intresse att befinna sig i denna position.

Matte valde att belöna med godbitar. Varje gång hunden följde henne, fick han sitt klick och en godbit vid hennes vänstra sida. Hunden följde, och upprepade det önskade beteendet, men det gick lite långsamt, och han var inte så särskilt entusiastisk. Emellanåt tog han lite pauser och sträckte på sig.

Hur vet man att man har en belöning? Om hunden upprepar beteendet, så har du en belöning. Om hunden inte upprepar beteendet, så har du inte en belöning. Men hur vet du om du har en bra belöning?

I vårt fall med matte och hund, kunde vi konstatera att visst, vi har en belöning. Hunden upprepar beteendet. Men det går lite långsamt, och han är inte särskilt engagerad.

Matte hade ingen leksak med sig ut på planen, men jag förklarade att det inte gjorde någonting. Det är inte grejen vi belönar med i sig som är intressant egentligen, utan oftast HUR vi belönar.

Jag bad därför matte att istället för att servera lugnt och sansat, att varje gång efter klick, börja springa baklänges, gärna tjoa lite eftersom hennes hund gillar det, och låta hunden jaga ifatt godbiten.

På bara en enda sådan repetition såg vi stor skillnad på hundens intresse och engagemang under nästa repetition. Plötsligt gick han med spänst i kroppen och följde matte med mål i blicken.

Det finns massor, massor, massor av sätt att servera godbitar på. Och kanske ännu fler sätt att använda föremål. Flera av mina kursdeltagare igår fick i hemläxa att gå hem och exprimentera med det här, och att försöka lära sig att se vad som händer med hundens aktivitetsnivå beroende på hur de belönar. Det ska bli väldigt intressant att få se och höra vad de kommit fram till i nästa vecka!

Positiv förstärkning – är det bara att mata hunden med godis det?

Postat av
Svara

Vad är positiv förstärkning? Det är ett begrepp som hörs ganska ofta i hundvärlden och i hundträningssammanhang. Jag som själv valt att träna mina hundar med hjälp av det här har ganska klart för mig vad positiv förstärkning faktiskt innebär, men jag märker att det florerar väldigt många missförstånd kring både detta begrepp, och även kring den metod som kallas ”klickerträning”.

Positiv förstärkning kan i mångt och mycket jämställas med belöning. Och det är också så man oftast beskriver det. Positiv förstärkning = belöning. Och kanske är det just detta som gjort att missförstånden uppkommer.

När jag håller kurser och vi pratar om belöning brukar jag ställa frågan – vad är en belöning? De vanligaste svaren är godis och leksaker. Och ofta är det också någon som nämner röstberöm. Och detta stämmer till stor del – alla de här sakerna kan fungera som belöning för en hund. Kan. Men behöver inte nödvändigtvis göra det alltid.

För mig är positiv förstärkning = belöning. Men en belöning är långt mycket mer än godbitar, lek och röstberöm. En belöning är ALLT som får hunden att upprepa ett visst beteende. Och det innefattar väldigt, väldigt mycket.

En väldigt enkel modell för att beskriva det här kan se ut så här:

Beteende + Belöning = Beteendet kommer att upprepas igen

Men det är inte jag som ägare eller tränare som kan bestämma vad som är en belöning. Det är hunden som väljer det här. En hund som är sugen på godbitar går att belöna med godbitar. En hund som vill lukta på stolpar, går att belöna med att den får gå och lukta på stolpar. En hund som vill hälsa på en människa, går att belöna med att den får hälsa, osv.

Och då naturligtvis – en hund som inte är sugen på godbitar, går inte att belöna med godbitar. Och en hund som inte trånar efter mattes röstberöm, går inte att belöna med beröm. Osv.

Träna på att gå fint i koppel kan man således belöna med att hunden får gå och lukta t.ex. Man kanske har provat att belöna den med godbitar när den går fint i kopplet, men man upplever inte att hunden slutar dra ändå. Visst, den äter sina godbitar, men den bjuder inte på att gå fint speciellt mycket mer ändå.

Men vad gör hunden efter att den ätit godbiten? Drar den framåt i kopplet? Det är ganska vanligt. Eller den kanske drar in till vägkanten för att nosa i marken?

Båda de här två sakerna är ganska bra indikationer på vad hunden vill just här och nu. Och det den vill, kan du använda som belöning.

På min äldre hund Pejla har jag satt kommando på att nosa. När jag tränade gå fint i koppel med henne sa jag helt enkelt ”gå och nosa” när hon gick fint. Jag såg dessutom till att drag i kopplet ALDRIG ledde till att hon fick gå och nosa. Detta är alltså att ta kontroll över belöningarna. Drog hon framåt för att nosa, gick jag lugnt och bestämt baklänges tills hon tog kontakt med mig igen (inga ryck och slit i kopplet alltså, eftersom jag inte vill jobba med obehag, utan genom att ta kontroll över belöningarna). Gick hon fint mot det hon ville åt, fick hon ”gå och nosa” som belöning. Och detta fungerade super!

På samma sätt testade jag att sätta kommando på ”gå och spring”, eftersom hon gillar att springa. I ett litet experiment testade jag att gå med henne lös över ängarna, och när hon gick fint vid min sida fick hon ”gå och spring” som belöning. Hon gjorde sina varv, men sökte så småningom upp mig igen, kom in vid min sida, gick några meter, och fick ett nytt ”gå och spring”. När jag hållit på såhär ett tag, var det tillslut väldigt svårt att få henne bort från mig igen. Så stark var alltså denna positiva förstärkning.

Jag skrev förra veckan om hur jag löst Zaphods ovilja att hoppa in i bilen. Det han helst av allt ville i den situationen var att leka med mig. Alltså använde jag detta som belöning för att han hoppade in. Hoppa in, så får du komma ut och leka. Alltsammans kan låta väldigt bakvänt, men det fina är att det fungerar. Med positiv förstärkning ökar sannolikheten för att ett beteende ska upprepas igen. Och tränar man det bra, så blir det tillslut så förstärkt att beteendet kan bli en vana. Det är rätt häftigt, eller hur?

Både ”gå och nosa”, ”gå och spring” och ”fri” (som jag använder när Zaphod hoppar ur bilen) är egentligen precis samma sak som att säga ”varsågod”. Jag tycker att det är rätt smart att sätta varsågodkommandon på en hel del. Och man kan öva hunden i att t.ex. gå mot en skål med godbitar, och säga ”varsågod” när hunden går som man vill att den ska gå. Om den sliter och drar mot skålen, ser du bara till att hunden kommer längre ifrån sin belöning. Värt att testa! Och sedan föra över samma förståelse på allt annat som hunden helst skulle rusa fram till. ”Gå och hälsa”, ”Jaga” (om du törs), ”Gå och bada”, ”Gå och kissa”… vad du vill. Varsågod. Men ge det som belöning för något beteende som du vill ska förstärkas.

Jag har hur många exempel som helst på andra saker som i specifika situationer fungerar som positiv förstärkning, alltså belöning. Det gäller bara att man är klok nog att klura ut vad hunden vill ha. För om man hittar de där riktigt bra belöningarna, kan man förstärka beteenden som man vill se mer av, och dessutom få väldigt pålitliga beteenden!

Det är en myt att positiv förstärkning, klickerträning, shejping, belöningsbaserad träning går ut på att stoppa i hunden godbitar hela tiden. Hemligheten med effektiv belöningsbaserad träning går helt enkelt ut på att man som tränare blir duktig på att lista ut vad hunden vill ha, och att använda detta till smart träning!

PS. Positiv förstärkning betyder per defenition en konsekvens av ett beteende som gör att beteendet ökar i sannolikhet. Så om du testar att belöna din hund med något, men inte får beteendet att upprepas inom rimlig tid, ta dig då en funderare på om belöningen verkligen är en belöning.

Får hunden morra?

Postat av
Svara

Alla har vi varit nybörjare på det här med hund, och när Pejla var liten valp blev jag väldigt förskräckt första gångerna vi lekte dragkamp och hon började morra, som jag upplevde det, åt mig. Jag slutade tvärt med leken och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Skulle hon få bete sig sådär? Nej, det kunde väl ändå inte vara rätt?

Nu vet jag bättre. Men när Pejla blev äldre och jag insett hur kul det kan vara att leka kamplek med sin hund, hade hon liksom mist sin gnista i den här leken. Jag fick prova mig fram för att få igång hennes kamplust igen, och tillslut gick det. Och en av de saker jag gjorde när vi lekte, var att uppmuntra just hennes morrande.

En hund kan morra av olika orsaker. Båda mina hundar morrar när vi leker. Zaphod mycket, hela tiden, Pejla ibland, om jag knuffar på henne när vi kampar, eller sätter min hand över hennes nos. Och det syns tydligt på båda att de har väldigt roligt under tiden. Själv blir jag också glad av detta lekmorrande, och morrar gärna tillbaka ibland :)

Hundar kan också morra när de är rädda, eller när de vill varna eller uppmärksamma något. Eller om de känner sig hotade. En del upplever det väldigt jobbigt att hunden morrar vid matskålen eller kring tuggben. En del tycker till och med att man måste vänja hunden vid att man ska kunna plocka bort matskålen eller benet, och gör därför detta regelbundet. Personligen har jag en annan strategi – jag tror nämligen att om man hela tiden går och tar hundens mat och andra resurser ifrån den, så kommer den att bli på sin vakt, och kanske att man till och med skapar ett problem som inte fanns där från början.

Min strategi kring mat är att helt enkelt lämna hunden ifred när den äter. Någon gång ibland kan jag gå nära skålen med mina händer, men då är det för att lägga något gott däri, så att hunden vänjer sig vid att mina händer nära skålen innebär något positivt.

Nu har jag kanske inga raser som är kända för att vakta ditt och datt, och detta med att lägga nytt gott i skålen gör jag faktiskt inte så ofta nu mera. Däremot lät jag barnen göra det när Pejla var valp, för att förebygga eventuella problem.

Jag passade en kelpietik i några månader för ett par år sedan. Hon hade ganska mycket vakt i sig. Och eftersom hon upplevde mig som en resurs (till skojigt och gott), försökte hon vakta mig mot Pejla. Hon morrade helt enkelt åt Pejla när Pejla försökte komma nära mig. Detta var inget jag ville uppmuntra, men själva morrandet såg jag som något positivt – hon varnade, och jag kunde därmed förstå att hon vaktade. Varje gång Nemi, som hon heter, gjorde så här, fick hon helt enkelt ett vänligt men bestämt ”gå bort” – vaktar du mig får du inte vara med.

Pejla började morra på mig i våras/somras när jag skulle klippa hennes klor och torka hennes tassar. Eftersom hon aldrig gjort detta förut utgick jag ifrån att något var fel. Och det visade sig ju senare att hon hade ont både i ett bakben och i ryggen. Tänk vad bra att hon kunde tala om för mig att något var fel!

Att lära av en hund att morra som varning är inte heller något jag skulle kunna tänka mig att göra. En hund som morrar i varnande syfte, mot andra hundar t.ex, vill tala om för den andra hunden att den ska hålla sig på avstånd. Mot en människa kan det vara ett tecken på att hunden inte litar på människan.

En hund som inte tillåts morra i de här situationerna, som inte får möjlighet att varna, kan nog upplevas som ganska farlig, då den plötsligt gör utfall eller försöker attackera den andra hunden/människan. Om den hade fått varna först, hade man vetat vad som varit på gång, och hade haft en möjlighet att avvärja situationen. Och givetvis att sedan träna för att göra situationen bättre.

Pejla är också väldigt duktig på att höra när vi får besök. Hon hör det långt innan jag är medveten om att någon är på väg in. Då morrar hon lite tyst, som för att göra oss andra uppmärksamma på att någon är på väg. När hon gör det, säger jag bara att ”nu är det bra”, och gör ingen stor affär av det. Det är helt ok för mig att hon talar om att besökare är på ingång.

Mina hundar morrar mycket, varje dag. Mest när vi leker, eller när de leker med varandra. För ett ovant öra kan det nog låta riktigt illa ibland, men i mina är det som ljuv musik.