Kategoriarkiv: klickerträning

Kursstart om belöningsutveckling

Postat av
5

Idag startade jag upp en ny grupp grundkurs i belöningsträning. Det är alltid så spännande första gången! Nu har jag träffat de flesta av kursarna förut, men något ansikte var nytt, och då är det extra spännande :)

Vi har som sig bör pratat mycket om belöningar, men också praktiskt testat att belöna hundarna på olika sätt, och studerat hur hundarna reagerar på olika sätt beroende på vad de blir belönade med, och kanske framför allt, beroende på hur de blir belönade.

Det här är något som jag själv lärt mig successivt. I början, när jag var ny på klicker- och belöningsträning, och bara hade Pejla, så var jag ganska dålig på att variera hur jag belönade. Väldigt dålig faktiskt. Min belöning bestod i princip alltid av en godbit serverad rakt i munnen på henne. Och grejen var att det funkade väldigt bra, på henne. Hon skulle kunna gå genom eld för en makaron, så klick + tråkigt serverad godbit kunde få henne hur het som helst.

Under min första sommar med Pejla gick jag ett lydnadsläger hos Klickerklok, där man under första kursdagen, faktiskt första träningspasset, ville se hur jag lekte med min hund. Hm, ja… leker, det gör vi väl… fast inte så jättemycket faktiskt. Jag vet inte… vad vill ni att jag ska göra?!

Jag minns hur fånig jag kände mig att stå inför en grupp på 12 elevekipage som alla hade många års erfarenhet av hundträning, två instruktörer jag såg upp till, med ett gosedjur i högsta hugg, och en Pejla som var helt fokuserad på korvbitarna jag hade i fickan.

Jag minns att jag tänkte att jag aldrig kommer få henne att vilja leka med mig, det kommer inte att gå! Men vi provade. Jag sprang ifrån henne med gosedjuret flängandes i handen, och hon satte efter och grep tag i det. Så visst lekte vi, det var bara att det hela kändes väldigt ovant och väldigt märkligt för mig.

Idag gjorde jag exakt samma, precis lika jobbiga övning med mina kursdeltagare. Inte för att hämnas, det lovar jag :) Utan för att jag numer förstår vitsen med det hela. Det jag och deltagarna hjälptes åt att titta efter hos varje hund och förare, var hur hunden tog emot leken, om den reagerade med engagemang, om den verkade föredra kamplek, jaga efter en kastad leksak, eller något annat. Och vi gjorde samma sak med godbitar. Blev det någon skillnad på hundens engagemang och aktivitetsnivå när vi bytte från godbit serverad direkt i munnen till godbit som hunden fick jaga efter i förarens hand? Eller godbit som den fick hoppa upp och fånga i luften? Eller leta efter på marken?

Jag upplevde att det hos de flesta deltagarna gick upp ett litet ljus under de här övningarna, när de faktiskt såg att alla hundarna bjöd på betydligt mer fokuserad kontakt och engagemang när de fick jaga godbiten istället för att få den serverad direkt i munnen. Och det här var precis min poäng – titta på hunden, se hur den reagerar på olika belöningssätt, och lär dig av det.

En stor anledning till att leka med sin hund är också att ni lär känna varandra. Pejla lärde mig att leka snällt, att inte kräva något av henne alls. Jag lärde mig att stärka henne, låta henne vinna, jaga och bära. Och att springa och hämta! Det gillade hon. Det tog tid för mig att förstå hur hon ville ha det, men det gjorde inget. För under den där tiden lärde jag verkligen känna henne. Under leken hände saker som gjorde att jag förstod henne bättre.

När Zaphod kom in i bilden var det mer naturligt för mig att leka med hundar, och jag blev inte orolig när han morrade under kamplek – något som jag hade funderat väldigt mycket över när Pejla var liten och jag var oerfaren – fick hon göra så?

Zaphod är också mer leksugen av naturen, och här har det handlat mer om att hitta sätt som gör att han vill leka med mig, och inte på egen hand. Men också med honom är det så att jag lärt känna honom bättre under vår lek. Och jag har upptäckt helt nya sätt att leka – han har visat mig att såhär, såhär är det jättekul att leka! Och tack vare det har jag kunnat hitta superbelöningar att använda under träningen.

Läxa till nästa vecka för deltagarna, och för alla andra också för den delen ;) är att leka med sin hund. Både som belöning, men också att leka för lekandets skull. Med Pejla fick jag själv kämpa rätt hårt för att få igång någon typ av lek. Jag är helt och hållet säker på att det största problemet då låg hos mig själv – jag visste helt enkelt inte hur man lekte. Och så kan det ju vara, och måste väl också få vara. Att leka är inte självklart för en vuxen människa alla gånger. Och att leka med en hund är kanske ännu mindre självklart när man är nybörjare. Men om man testar hemma, själv med hunden på sin egen kammare, så kan man bli bättre, och man kan utveckla en helt egen känsla för att leka med sin hund. Och när du lyckas med det, så lovar jag att du också kommer att hitta en speciell kontakt och ett riktigt fint och roligt samarbete på köpet. Och det är ju precis just det, som faktiskt all hundträning bygger på.

Belöningsbaserad träning i praktiken

Postat av
Svara

Om man vill bedriva belöningsbaserad hundträning är det viktigt att ha bra belöningar. Utan belöningar går det inte att träna belöningsbaserat, det säger sig självt. I första hand är det smart att utgå ifrån vad din hund gillar, som jag skrivit om förut. Men det kan också vara smart att utveckla belöningar tillsammans med hunden, så att du har praktiska belöningar att ta till i träningen.

När jag vill lära mina hundar nya beteenden använder jag oftast någon typ av godis- eller föremålsbelöning. I början av min karriär som klickertränare blev det mest godis. Pejla är retriever och av naturen väldigt matglad, så det var praktiskt. Hon gjorde vad som helst för att få en liten korvbit, och jag har i princip lärt henne alla lydnadsmoment hon kan genom godbitsbelöningar.

Och sättet jag serverade godbitarna på såg i princip likadant ut varje gång: Klick och en godbit från min hand rakt in i munnen. Ibland slängde jag godbiten på marken, men det var inte mycket mer variation än så här.

Men under åren som gått har jag haft turen att få gå många inspirerande och lärorika kurser, och har insett hur mycket mer man kan göra för att utveckla sina belöningar. Och vad bra det är att bli medveten om hur hundens beteende påverkas, inte bara av vad vi belönar med, utan också av hur vi belönar.

Det är en riktig kick att hålla kurs! Igår startade jag upp den första av två kurser i belöningsbaserad träning här i Torsby där jag bor. Det var ett blandat gäng som kom. Någon har kommit igång med den här typen av träning och har mycket erfarenhet, för några är det helt nytt.

Vi pratade en del om belöningsutveckling igår, och fick verkligen se några skolboksexempel på hur viktigt det är att belöna på rätt sätt.

En av hundarna och hans matte skulle träna följsamhet och grunder till ett fint fotgående. Matte fick gå baklänges över planen, och klicka/belöna för att hunden följde henne. Jag instruerade henne om att belöna vid sitt vänstra knä, för att öka hundens intresse att befinna sig i denna position.

Matte valde att belöna med godbitar. Varje gång hunden följde henne, fick han sitt klick och en godbit vid hennes vänstra sida. Hunden följde, och upprepade det önskade beteendet, men det gick lite långsamt, och han var inte så särskilt entusiastisk. Emellanåt tog han lite pauser och sträckte på sig.

Hur vet man att man har en belöning? Om hunden upprepar beteendet, så har du en belöning. Om hunden inte upprepar beteendet, så har du inte en belöning. Men hur vet du om du har en bra belöning?

I vårt fall med matte och hund, kunde vi konstatera att visst, vi har en belöning. Hunden upprepar beteendet. Men det går lite långsamt, och han är inte särskilt engagerad.

Matte hade ingen leksak med sig ut på planen, men jag förklarade att det inte gjorde någonting. Det är inte grejen vi belönar med i sig som är intressant egentligen, utan oftast HUR vi belönar.

Jag bad därför matte att istället för att servera lugnt och sansat, att varje gång efter klick, börja springa baklänges, gärna tjoa lite eftersom hennes hund gillar det, och låta hunden jaga ifatt godbiten.

På bara en enda sådan repetition såg vi stor skillnad på hundens intresse och engagemang under nästa repetition. Plötsligt gick han med spänst i kroppen och följde matte med mål i blicken.

Det finns massor, massor, massor av sätt att servera godbitar på. Och kanske ännu fler sätt att använda föremål. Flera av mina kursdeltagare igår fick i hemläxa att gå hem och exprimentera med det här, och att försöka lära sig att se vad som händer med hundens aktivitetsnivå beroende på hur de belönar. Det ska bli väldigt intressant att få se och höra vad de kommit fram till i nästa vecka!

Positiv förstärkning – är det bara att mata hunden med godis det?

Postat av
Svara

Vad är positiv förstärkning? Det är ett begrepp som hörs ganska ofta i hundvärlden och i hundträningssammanhang. Jag som själv valt att träna mina hundar med hjälp av det här har ganska klart för mig vad positiv förstärkning faktiskt innebär, men jag märker att det florerar väldigt många missförstånd kring både detta begrepp, och även kring den metod som kallas ”klickerträning”.

Positiv förstärkning kan i mångt och mycket jämställas med belöning. Och det är också så man oftast beskriver det. Positiv förstärkning = belöning. Och kanske är det just detta som gjort att missförstånden uppkommer.

När jag håller kurser och vi pratar om belöning brukar jag ställa frågan – vad är en belöning? De vanligaste svaren är godis och leksaker. Och ofta är det också någon som nämner röstberöm. Och detta stämmer till stor del – alla de här sakerna kan fungera som belöning för en hund. Kan. Men behöver inte nödvändigtvis göra det alltid.

För mig är positiv förstärkning = belöning. Men en belöning är långt mycket mer än godbitar, lek och röstberöm. En belöning är ALLT som får hunden att upprepa ett visst beteende. Och det innefattar väldigt, väldigt mycket.

En väldigt enkel modell för att beskriva det här kan se ut så här:

Beteende + Belöning = Beteendet kommer att upprepas igen

Men det är inte jag som ägare eller tränare som kan bestämma vad som är en belöning. Det är hunden som väljer det här. En hund som är sugen på godbitar går att belöna med godbitar. En hund som vill lukta på stolpar, går att belöna med att den får gå och lukta på stolpar. En hund som vill hälsa på en människa, går att belöna med att den får hälsa, osv.

Och då naturligtvis – en hund som inte är sugen på godbitar, går inte att belöna med godbitar. Och en hund som inte trånar efter mattes röstberöm, går inte att belöna med beröm. Osv.

Träna på att gå fint i koppel kan man således belöna med att hunden får gå och lukta t.ex. Man kanske har provat att belöna den med godbitar när den går fint i kopplet, men man upplever inte att hunden slutar dra ändå. Visst, den äter sina godbitar, men den bjuder inte på att gå fint speciellt mycket mer ändå.

Men vad gör hunden efter att den ätit godbiten? Drar den framåt i kopplet? Det är ganska vanligt. Eller den kanske drar in till vägkanten för att nosa i marken?

Båda de här två sakerna är ganska bra indikationer på vad hunden vill just här och nu. Och det den vill, kan du använda som belöning.

På min äldre hund Pejla har jag satt kommando på att nosa. När jag tränade gå fint i koppel med henne sa jag helt enkelt ”gå och nosa” när hon gick fint. Jag såg dessutom till att drag i kopplet ALDRIG ledde till att hon fick gå och nosa. Detta är alltså att ta kontroll över belöningarna. Drog hon framåt för att nosa, gick jag lugnt och bestämt baklänges tills hon tog kontakt med mig igen (inga ryck och slit i kopplet alltså, eftersom jag inte vill jobba med obehag, utan genom att ta kontroll över belöningarna). Gick hon fint mot det hon ville åt, fick hon ”gå och nosa” som belöning. Och detta fungerade super!

På samma sätt testade jag att sätta kommando på ”gå och spring”, eftersom hon gillar att springa. I ett litet experiment testade jag att gå med henne lös över ängarna, och när hon gick fint vid min sida fick hon ”gå och spring” som belöning. Hon gjorde sina varv, men sökte så småningom upp mig igen, kom in vid min sida, gick några meter, och fick ett nytt ”gå och spring”. När jag hållit på såhär ett tag, var det tillslut väldigt svårt att få henne bort från mig igen. Så stark var alltså denna positiva förstärkning.

Jag skrev förra veckan om hur jag löst Zaphods ovilja att hoppa in i bilen. Det han helst av allt ville i den situationen var att leka med mig. Alltså använde jag detta som belöning för att han hoppade in. Hoppa in, så får du komma ut och leka. Alltsammans kan låta väldigt bakvänt, men det fina är att det fungerar. Med positiv förstärkning ökar sannolikheten för att ett beteende ska upprepas igen. Och tränar man det bra, så blir det tillslut så förstärkt att beteendet kan bli en vana. Det är rätt häftigt, eller hur?

Både ”gå och nosa”, ”gå och spring” och ”fri” (som jag använder när Zaphod hoppar ur bilen) är egentligen precis samma sak som att säga ”varsågod”. Jag tycker att det är rätt smart att sätta varsågodkommandon på en hel del. Och man kan öva hunden i att t.ex. gå mot en skål med godbitar, och säga ”varsågod” när hunden går som man vill att den ska gå. Om den sliter och drar mot skålen, ser du bara till att hunden kommer längre ifrån sin belöning. Värt att testa! Och sedan föra över samma förståelse på allt annat som hunden helst skulle rusa fram till. ”Gå och hälsa”, ”Jaga” (om du törs), ”Gå och bada”, ”Gå och kissa”… vad du vill. Varsågod. Men ge det som belöning för något beteende som du vill ska förstärkas.

Jag har hur många exempel som helst på andra saker som i specifika situationer fungerar som positiv förstärkning, alltså belöning. Det gäller bara att man är klok nog att klura ut vad hunden vill ha. För om man hittar de där riktigt bra belöningarna, kan man förstärka beteenden som man vill se mer av, och dessutom få väldigt pålitliga beteenden!

Det är en myt att positiv förstärkning, klickerträning, shejping, belöningsbaserad träning går ut på att stoppa i hunden godbitar hela tiden. Hemligheten med effektiv belöningsbaserad träning går helt enkelt ut på att man som tränare blir duktig på att lista ut vad hunden vill ha, och att använda detta till smart träning!

PS. Positiv förstärkning betyder per defenition en konsekvens av ett beteende som gör att beteendet ökar i sannolikhet. Så om du testar att belöna din hund med något, men inte får beteendet att upprepas inom rimlig tid, ta dig då en funderare på om belöningen verkligen är en belöning.

Får hunden morra?

Postat av
Svara

Alla har vi varit nybörjare på det här med hund, och när Pejla var liten valp blev jag väldigt förskräckt första gångerna vi lekte dragkamp och hon började morra, som jag upplevde det, åt mig. Jag slutade tvärt med leken och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Skulle hon få bete sig sådär? Nej, det kunde väl ändå inte vara rätt?

Nu vet jag bättre. Men när Pejla blev äldre och jag insett hur kul det kan vara att leka kamplek med sin hund, hade hon liksom mist sin gnista i den här leken. Jag fick prova mig fram för att få igång hennes kamplust igen, och tillslut gick det. Och en av de saker jag gjorde när vi lekte, var att uppmuntra just hennes morrande.

En hund kan morra av olika orsaker. Båda mina hundar morrar när vi leker. Zaphod mycket, hela tiden, Pejla ibland, om jag knuffar på henne när vi kampar, eller sätter min hand över hennes nos. Och det syns tydligt på båda att de har väldigt roligt under tiden. Själv blir jag också glad av detta lekmorrande, och morrar gärna tillbaka ibland :)

Hundar kan också morra när de är rädda, eller när de vill varna eller uppmärksamma något. Eller om de känner sig hotade. En del upplever det väldigt jobbigt att hunden morrar vid matskålen eller kring tuggben. En del tycker till och med att man måste vänja hunden vid att man ska kunna plocka bort matskålen eller benet, och gör därför detta regelbundet. Personligen har jag en annan strategi – jag tror nämligen att om man hela tiden går och tar hundens mat och andra resurser ifrån den, så kommer den att bli på sin vakt, och kanske att man till och med skapar ett problem som inte fanns där från början.

Min strategi kring mat är att helt enkelt lämna hunden ifred när den äter. Någon gång ibland kan jag gå nära skålen med mina händer, men då är det för att lägga något gott däri, så att hunden vänjer sig vid att mina händer nära skålen innebär något positivt.

Nu har jag kanske inga raser som är kända för att vakta ditt och datt, och detta med att lägga nytt gott i skålen gör jag faktiskt inte så ofta nu mera. Däremot lät jag barnen göra det när Pejla var valp, för att förebygga eventuella problem.

Jag passade en kelpietik i några månader för ett par år sedan. Hon hade ganska mycket vakt i sig. Och eftersom hon upplevde mig som en resurs (till skojigt och gott), försökte hon vakta mig mot Pejla. Hon morrade helt enkelt åt Pejla när Pejla försökte komma nära mig. Detta var inget jag ville uppmuntra, men själva morrandet såg jag som något positivt – hon varnade, och jag kunde därmed förstå att hon vaktade. Varje gång Nemi, som hon heter, gjorde så här, fick hon helt enkelt ett vänligt men bestämt ”gå bort” – vaktar du mig får du inte vara med.

Pejla började morra på mig i våras/somras när jag skulle klippa hennes klor och torka hennes tassar. Eftersom hon aldrig gjort detta förut utgick jag ifrån att något var fel. Och det visade sig ju senare att hon hade ont både i ett bakben och i ryggen. Tänk vad bra att hon kunde tala om för mig att något var fel!

Att lära av en hund att morra som varning är inte heller något jag skulle kunna tänka mig att göra. En hund som morrar i varnande syfte, mot andra hundar t.ex, vill tala om för den andra hunden att den ska hålla sig på avstånd. Mot en människa kan det vara ett tecken på att hunden inte litar på människan.

En hund som inte tillåts morra i de här situationerna, som inte får möjlighet att varna, kan nog upplevas som ganska farlig, då den plötsligt gör utfall eller försöker attackera den andra hunden/människan. Om den hade fått varna först, hade man vetat vad som varit på gång, och hade haft en möjlighet att avvärja situationen. Och givetvis att sedan träna för att göra situationen bättre.

Pejla är också väldigt duktig på att höra när vi får besök. Hon hör det långt innan jag är medveten om att någon är på väg in. Då morrar hon lite tyst, som för att göra oss andra uppmärksamma på att någon är på väg. När hon gör det, säger jag bara att ”nu är det bra”, och gör ingen stor affär av det. Det är helt ok för mig att hon talar om att besökare är på ingång.

Mina hundar morrar mycket, varje dag. Mest när vi leker, eller när de leker med varandra. För ett ovant öra kan det nog låta riktigt illa ibland, men i mina är det som ljuv musik.